Life goes on.

När jag var på jobbet så hade jag ganska hjärndött arbetsuppgift. Då passar hjärnan på att komma på idéer. Jag kom tänka på hur bra vi har det idag. Nästan allt för bra, nästan plastigt bra. Vad jag menar är om man kollar omkring sig, vad händer. Jag jobbar, tränar när jag har tid och lust, duschar, äter, skiter och sover. Sen samma visa dagen efter. Men det är inte bara jag som har det så utan miljontals. Vi har allt. Det närmsta till stora händelser vi får uppleva är ännu en plastbit med en avancerad teknologi. Med andra ord det händer inget. Man fascineras av äldres berättelser om vad dom fick uppleva när

dom var unga. Personer som fick uppleva andra världskriget som pratar om kriget i en dokumentär är nåt vi inte fick uppleva. Visst vill jag inte ha krig men man försöker ändå leva sig in i deras berättelser om deras överlevnad. Andra veteraner som pratar om vietnamns helvete.

Likaså demonstranterna i woodstock var en era som vi aldrig kommer att få uppleva. Visst vi har hultsfred eller andra festivaler men dom är inte i närheten av extrem som woodstock. Punkvågen som spred sig sen Dee Dee Ramone skrek sitt klassiska “ONE TWO THREE FOUR” i bandet The Ramones är en era vi aldrig kommer att få uppleva. Det har gått så många eror förbi innan man var född. Jag t.om sa till min farsa en gång att han och morsan borde ha knullat ihop mig ännu tidigare så att jag åtminstone fick uppleva The Ramones – It´s Alive nyårsspelning i England på 1977.

Visst jag klagar inte över hur bra vi har det men ibland så känns det som man har missat nåt. Joey Ramone sa själv en stund innan han dog av lymfcancer att han tyckte synd om dagens ungdomar som missade hela eran som drogs igång med deras band.